Sommaren gick och bilen byggdes om i flera omgångar. Bland annat byttes gasröret ut mot ett av PVC-sugslang. Detta fungerade ganska bra, så länge det inte blev för varmt, eftersom man måste kyla gasen ganska rejält för att inte slangen skall mjukna och vi hade ännu inte hunnit bygga någon riktig kylare. Som tillfällig lösning tryckte vi in ringar kapade från rostfritt rör i början på slangen.
Efter några samtal visade det sig att en närliggande skrot samlat på sig några kardanaxlar till 244 70-talsmodeller, tur att man inte kör Jaguar. Jag köpte hela kardanaxeln och bytte. Klart på 20 minuter och så bar det iväg.
Till saken hör att SVT ringde mig ett par dagar före avfärd och undrade om de inte kunde göra en intervju med bilder på mig, Torbjörn och Prästbilen för ett program som heter Go' kväll. Detta ville de göra på måndagen efter föreläsningen och, man vill ju inte var omöjlig, så det var bara att hoppas att grejjorna skulle hålla.
Resan puttrade på, jag fyllde och körde och fyllde. Men så efter ett tag började bilen gå långsammare och långsammare, och jag fick växla ner oftare. Från att vid starten ha haft en marchfart på runt 90 km/h (80 om läsaren är polis eller en rättskaffens medborgare) med släpvagn fick jag nu masa mig fram i 60-70 i bland ner till 40 i uppförsbackarna. Något var uppenbarligen fel! Hade inte våra ringar i slangen fungerat!?
Vid nästa fyllning inspekterade jag gasslangen och mycket riktigt. Den hade sugits ihop MELLAN ringarna. De hade glidit ihop av vibrationer och gasström och lämnat för långt avstånd mellan sig där slangen kunnat sugas ihop. Skulle jag slå över till bensin? Nej knappast! Skulle jag vända? Definitivt inte. Det var bara att fortsätta i lite lugnare tempo.
Till slut lyckades jag hitta fram till Lars Bergwalls ställe, en GMC-lastbil fungerade utmärkt som landmärke, även om jag ett tag misstänkte att jag kört vilse.Mackorna och tekoppen satt verkligen som gjuten och även om jag var rätt trött från körningen kunde vi inte låta bli att sitta och snacka gengas, miljöfrågor och annat fram till en bra bit efter midnatt.
Fikat var gott och föreläsningen gick utan några större missöden. Frågestunden efteråt var mycket intressant. Det verkade som om många var verkligt intresserade och hade läst på en del i förväg, vilket gjorde debatten både gemytlig och informativ.
Efter föredraget gjordes en start av bilen för att visa hur det går till och en liten sväng kördes också, ingen misstänkte att gasslangen var ihopsugen.
Till slut lyckades Lasse ragga tag i några bitar PVC-rör från den lokala rör-firman. Dessa tillsammans med några bitar slang som blivit kvar, en hel del slangklammer och ett mindre antal svordomar blev så småningom en ny gasledning till bilen. Och det gick BRA! Senare gick det att marscha nära 100 knyck, långa sträckor - vilket jag ju naturligtvis inte gjorde eftersom det skulle vara omoraliskt.
Efter lunch tackade jag för logi och mat, vinkade av familjen Bergwall och satte iväg hemåt. I Hammerdal stannade jag en mycket kort stund för att hälsa på familjen Lindroth som vi köpte bilen av och för att tanka. Det blev inte mer än ett "hej" och ett "adjö", men det är väl tanken som räknas?
Jag kände mig nästan upprymd över hur bra bilen gick, om det alltid ginge så bra att köra gengas skulle det inte vara någon större uppoffring oavsett hur långt man skulle köra. Tyvärr höll det bara i sig till Liden där pvc-röret krympte av värmen och det började läcka in så mycket luft i skarvarna att jag blev tvungen att ge upp och köra bensin resten av vägen. Hade jag inte glömt min rulle med silvertejp skulle jag enkelt kommit hela vägen med den mer än lovligt provisoriska installationen.
När jag precis kommit hem vid 22-tiden kom jag i bråk med ett ungdomsgäng som hotade med att slå ihjäl mig, men det är en helt annan historia.
Markus Almroth